Svenska Odlingens Vänner i Estland har idag en bred verksamhet som riktar sig till både estlandssvenskar och svenskar i Estland.Föreningen bildades på Bysholms Herrgård i Nuckö 1909 som en kulturförening för den svenska minoriteten i Estland. Huvuddelen av den estlandssvenska befolkningen lyckades, framförallt under 1943 och 1944, fly undan den sovjetiska ockupationen och föreningen nybildades i Sverige 1945.
Svenska Odlingens Vänner i Estland återuppstod 2004 och är idag en aktiv mötesplats för både estlandssvenskar och alla de svenskar som kommit till Estland sedan landets återupprättade självständighet 1991.
Svenska Odlingens Vänner i Estland
Svenska Odlingens Vänner i Estland har idag en bred verksamhet som riktar sig till både estlandssvenskar och svenskar i Estland. Föreningen företräder och tillvaratar deras intressen, bevarar och utvecklar
estlandssvensk och svensk kultur och identitet, och samarbetar dessutom med andra organisationer som har en motsvarande intresseinriktning.Föreningen är en förmedlande och samlande länk för estlandssvenskar och svenskar i Estland. En viktig del av verksamheten är kontakter, information och samarbete med officiella instanser, myndigheter, organisationer, föreningar, andra intressegrupper och inte minst alla som är intresserade av att bevara och utveckla estlandssvensk och svensk kultur och det svenska språket i Estland.
Svenska Odlingens Vänner bildades på Bysholms Herrgård i Nuckö 1909 som en kulturförening för den svenska minoriteten i Estland. Föreningen hade en omfattande verksamhet och startade svenska folkskolor, grundade en folkhögskola och ett gymnasium samt ordnade kulturella aktiviteter. Föreningen förbjöds av den sovjetiska regimen 1940 och huvuddelen av den estlandssvenska befolkningen lyckades, framförallt under 1943 och 1944, fly undan den sovjetiska ockupationen. Föreningen nybildades i Sverige 1945 och är där fortfarande en samlande kraft för de estlandssvenskar som stannat kvar i Sverige.
Svenska Odlingens Vänner i Estland återuppstod 2004 och är idag en aktiv mötesplats för både estlandssvenskar och alla de svenskar som kommit till Estland sedan landets återupprättade självständighet 1991.
Estlandssvenskar och svenskar i Estland Estlandssvenskar och estlandssvenska bosättningar har sannolikt funnits längs den nordvästra estniska kustremsan och på de estniska öarna i nästan 1.000 år. Genom århundradena levde de framförallt på vad jorden och havet gav ända fram till andra världskriget. De allra flesta lyckades fly undan den sovjetiska ockupationen och i augusti 1944 fanns bara c:a 1.500 estlandssvenskar kvar i Estland.
Karta: Estlandssvenskarnas Kulturförening – SOV Estland återupprättade sin självständighet den 20 augusti 1991 och många estlandssvenskar och deras ättlingar återvände, antingen för att bosätta sig i Estland på nytt eller för att fira sommar, jul, nyår och andra högtider i det gamla hemlandet. Och - de fick nu också sällskap av svenskar utan tidigare rötter i Estland. Sverige har varit, och är fortfarande en viktig partner till Estland i landets snabba utveckling och estlandssvenskarna som återvände och de nya svenskar som kom, och fortfarande kommer till Estland, har en aktiv del i landets framgångar.
I dagens Estland svarar Sverige för den i särklass största andelen av de utländska investeringarna – 2010 är andelen nära 40% med Finland som tvåa med drygt 20%. Och vad gäller handel, export och import, är Sverige en av Estlands mest intensiva partners. Antalet företag i Estland som är hel- eller delägda av svenska intressen uppgår till närmare 1.300. Detta betyder mycket för Estland, och estlandssvenskarna som återvänt samt våra dagars nya svenskar i Estland har en stor del i denna positiva utveckling.
Ur ett estlandsssvenskt och svenskt perspektiv har den nu nästan tusenåriga resan i Estland varit rik på både med- och motgångar.
Från tidigt 1100-tal...
Arkeologiska utgrävningar tyder på att svenskar har levt i Estland sedan tidigt 1100-tal. De kom från Sverige och från de finlandssvenska bygderna i Nyland och slog sig ner på ganska magra marker, men med tillgång till goda fiskevatten och gräsrika strandängar.
Den tidigaste bevarade urkunden som nämner svenskar i Estland är Hapsals stadslag från 1294 och invandringen fortsatte under medeltiden. Nya områden befolkades av svenskar och därmed uppstod svenskbygderna i Estland; Nuckö, Ormsö, Odensholm, norra Dagö, Runö, Vippal, Korkis, Rågöarna och senare Nargö. Dessutom bildades mindre svenska samhällen på många platser längs kusterna och även Reval (dagens Tallinn) hade ett betydande inslag av svenskar.
De flesta invandrade svenskar kom till estniska domäner som tiilhörde biskopsstift eller kloster och inom dessa områden tillförsäkrades de efterhand "svensk rätt", d.v.s. “rätten att bo och sköta sin egendom i enlighet med svensk lag”.
...fram till tiden kring förra sekelskiftet
Johan Skytte, Generalguvernör i Livland och skapare av Universitetet i Dorpat (Tartu) som sedermera stadfästes av Gustav II Adolf år 1632. De homogena bosättningsområdena och de svenska privilegierna – svenskarnas rätt att bo och sköta sin egendom i enlighet med svensk lag - betydde mycket för att bevara svenskarna som en egen etnisk grupp i Estland.
Genom reformationen på 1500-talet övergick kyrkans jord till staten. Efter det ryska anfallet 1558 mot Estland och Livland (södra delen av dagens Estland och norra Lettland), och efter långa och hårda strider kom Estland och större delen av Livland under svensk överhöghet.
På 1600-talet överlät staten bygderna med fria svenska bönder till adelsmän, som emellertid inte beaktade böndernas svenska rättigheter. Därmed hade feodalväldet hunnit ifatt de fria svenskarna och ett godsägarvälde byggt på ofrihet och livegenskap skapades.
1709 besegrades en uthungrad och trött svensk armé, med en sårad Karl XII i spetsen, av Tsar Peter i Slaget vid Poltava. Året efter, 1710, blev Estland en del av Tsarens Ryssland och än hårdare tider följde för estlandssvenskarna. Rysk överhöghet, tillsammans med den balttyska adelns betydande administration i stora delar av landet, innebar nu att begreppet svensk rätt överhuvudtaget inte fanns på den politiska agendan. Om svenskarna hänvisade till sina frihetsbrev, blev de helt enkelt uppsagda från sina gårdar. På några av de mindre öarna var förhållandena däremot drägligare. Runö och Nargö ägdes av staten medan Odensholm och Rågöarna visserligen hörde till adelsgods, men dessa låg på fastlandet och följdaktligen var godsherren inte en dagligen närvarande makthavare.
Under andra hälften av 1800-talet vände utvecklingen. Nya bondelagar begränsade godsägarens befogenheter, förbjöd kroppsstraff, gav bönderna kommunalt självstyre, rese- och näringsfrihet och föreskrev inrättande av folkskolor. Viktigast blev möjligheten att friköpa bondgården från godset och i svenskbygderna finansierade man gårdsköpen genom att utöka odlingen av potatis och sälja denna i Sverige och Finland från egna skutor.
En beslutsam förryskningspolitik i Estland inleddes under 1880-talet och skolväsendet kom i kläm. Rysslands nederlag i kriget mot Japan och den följande revolutionen 1905 mildrade dock det ryska trycket och i Estland utnyttjade man tillfället till att bl a bilda föreningar med nationalistiska och kulturella förtecken.
Bysholm kring förra sekelskiftet I svenskbygden, på Bysholms Herrgård i Nuckö, bildades år 1909, under en täckmantel för bildningsarbete, Svenska Odlingens Vänner - Rootsi Hariduse Selts. Man startade en omfattande verksamhet och ordnade bl a svenskundervisning, söndagsskola och lånebibliotek. Med rikssvenskt stöd förbättrade man också sina skolor och knöt fastare förbindelser med både Sverige och Finland, där intresset för Estland också ökade. 1917 bildades Det Svenska Folkförbundet, som skulle tillvarata estlandssvenskarnas politiska och medborgerliga intressen och en tidning för svenskarna i Estland - Kustbon - började ges ut.
Under dessa första år började man också använda benämningen estlandssvensk med inspiration från Finland och finlandssvenskarna.
Mellankrigsåren
Fredsfördraget, Tartu den 2 februari 1920 Den 24 februari 1918 deklarerade Estland självständighet och den 11 november samma år slutade första världskriget. Det blev fred, men inte i Estland. Det estniska frihetskriget (Eesti Vabadussõda) utkämpades mot den sovjetryska Röda armén från den 28 november 1918 till den 3 januari 1920. Den 2 februari 1920 slöts fredsfördraget i Tartu där Sovjetryssland bl a för evigt avsade sig alla anspråk på Estland och villkorslöst erkände Republiken Estlands självständighet...
I samband med Estlands självständighet blev estlandssvenskarna en av landets nationella minoriteter och Estlands lag om kulturautonomi, år 1925, kom att förstärka de nationella minoriteternas rättigheter.
Reportageresa för Sveriges Radio: Sven Jerring på Runö 1938. Estlandssvenskarna upprätthöll en mångsidig verksamhet. Som mest hade man 19 svenska folkskolor och ett svenskt gymnasium i Hapsal. Den svenska folkhögskolan i Birkas, Nuckö, blev även en viktig samlingspunkt för kultur och föreningsverksamhet.
Estlandssvenskarnas nationella parti, Det Svenska Folkförbundet, var representerat i Riigikogu, Estlands parlament, och Svenska Odlingens Vänners tidning Kustbon utvecklades till en viktig och förenande länk mellan svenskarna. Föreningen gav under dessa år stöd till undervisning, utbildning av estlandssvenska lärare och var en aktiv part i kontakterna och samarbetet med centrala och lokala estniska instanser.
Andra världskriget och den sovjetiska ockupationen av Estland
Den 1 september 1939 gick Nazityskland in i Polen. Andra världskriget var ett faktum och en dryg vecka tidigare, den 23 augusti, hade Molotov-Ribbentrop-pakten undertecknats mellan Sovjetunionen och Nazityskland. I ett hemligt tilläggsprotokoll delades östra Europa upp så att bl a Estland hamnade i den sovjetiska intressesfären.
Redan under hösten 1939 tågade Röda armen in i Estland. Nargö, Rågöarna och Odensholm blev befästa militära områden och befolkningen tvingades lämna öarna. Denna första sovjetiska ockupation gjorde att man försökte man få till stånd en allmän överflyttning av estlandssvenskar till Sverige men man nekades utresetillstånd. Svenska Odlingens Vänner förbjöds av den sovjetiska ockupationsmakten 1940.
1941 bröt Nazityskland pakten och anföll Sovjetunionen. De nazityska trupperna trängde på kort tid fram till Estland men trots den snabba framryckningen hade Sovjet redan hunnit deportera stora delar av civilbefolkningen och transportera bort mobiliserade unga män.
Inte heller nazityskarna medgav en allmän överflyttning av estlandssvenskar till Sverige. Däremot började små flyktbåtar under skydd av nattmörkret lämna stränderna. Motgångarna på östfronten mildrade den nazityska hållningen och från hösten 1943 organiserades s.k. sjuktransporter till Sverige. Arbetsföra unga män fick dock inte följa med dessa transporter utan var hänvisade till att söka flyktmöjligheter på egen hand.
Under sommaren och hösten 1944 skedde de definitiva uppbrotten, med otaliga flyktbåtar lämnade estlandssvenskarna sina hembygder i riktning mot Sverige. Bara under hösten 1944, inför Nazitysklands sammanbrott på östfronten och innan Sovjetunionen åter ockuperade Estland, flydde 80.000 människor från Estland. Omkring 25.000 av dem hamnade i Sverige och då hade c:a 8.000 estlandssvenskar redan kommit tidigare.
Svenskbygderna i Estland blev nu nästan helt utrymda. En folkräkning på Ormsö år 1934 säger att av 2.547 invånare på ön var 2.425 estlandssvenskar. Proportionen ester – estlandssvenskar på Ormsö var densamma 1943 och idag vittnar en minnestavla i Sviby om vad som hände 1943 och 1944:
"1943 – 1944
Till minne av de mer än 2000 Ormsöbor som under dessa år bröt upp från fädernejorden för att undgå krig och ofrihet. Svenskar har levt och verkat på denna ö sedan 1200-talet."
Detalj från Aibotapeten på Aibolands Museum i Hapsal.
Estlandssvenskarna hade inte mycket med sig av personliga tillhörigheter när de kom till Sverige, men de förde med sig ett säreget kulturarv. Kulturföreningen Svenska Odlingens Vänner nybildades i Sverige 1945 och har sedan dess samlat bilder och dokument, föremål och dräkter samt dokumenterat det estlandssvenska kulturarvet.
Kvar i Estland efter 1944 fanns endast c:a 1.500 estlandssvenskar. Många estlandssvenska områden blev stängda sovjetiska militär- och gräns-zoner, svenska skolor stängdes, kontakterna med Sverige avbröts.
En lång period av tystnad och restriktioner följde.
Först under andra delen av 1980-talet kom en vändning. Estlands sjungande revolution blev en symbol för kampen mot ockupation och för självständighet (uttrycket myntades av den estniske konstnären och aktivisten Heinz Valk i en artikel som publicerades en vecka efter den sjungande massdemonstrationen som ägde rum på Sångarfältet i Tallinn den 10 - 11 juni 1988).
Bild: Postimees
Den 23 augusti 1989 tog två miljoner människor varandra i hand och bildade en mänsklig kedja från Tallinn via Riga och Kaunas till Vilnius. Den baltiska kedjan skapade rubriker i media över hela den fria världen och blev en kraftfull manifestation för Estlands, Lettlands och Litauens kamp för självständighet.
1991 fram till våra dagar
Olofsdagen Den 20 augusti 1991 deklarerade Estland självständighet från Sovjetunionen och med Estlands återupprättade självständighet förstärktes och återknöts kontakter mellan de estlandssvenskar som tagit sig till Sverige och de som blivit kvar.
Tidigare fastighetsägare fick möjlighet att få tillbaka sina gårdar och sin mark. Resorna tillbaka mot Estlands svenskbygder ökade och traditionsenligt firas varje sommar både Olofsdagen och Svenskdagen på Ormsö och i Birkas.
Svenskdagen Estlands ekonomiska utveckling och internationalisering tog också ordentlig fart. 1992 infördes Eesti kroon som valuta. 2004 blev Estland medlem i EU och NATO. Vid årsskiftet 2007/2008 gick Estland med i Schengen-samarbetet och bildar därmed en del av EU’s och Schengen-ländernas yttre gräns mot Ryssland. 2010 blev Estland medlem i OECD. Och från den 1 januari 2011 är det euro som gäller som valuta i Estland.
Vägen till Estlands framgångar har inte varit alldeles spikrak. Rubelkrisen, den ryska finanskrisen 1998, blev kort men slog hårt mot Estlands ekonomi. 2007 var Estlands ekonomi rejält överhettad och när den den globala finanskrisen blommade ut helt och fullt 2008, innebar det en kraftfull förstärkning av de ekonomiska utmaningar Estland stod inför. Det blev åtstramningar i statsbudgeten, den tidigare höga inflationen blev till deflation när Estland gjorde bokslut 2009 och 2010 är arbetslösheten hög.
Svenska Handelskamrarna i Estland och Lettland på besök hos Wendre i Pärnu – ett av många framgångsrika svenskägda företag i Estland. Trots utmaningarna är positivismen stor i dagens Estland och de estlandssvenskar och deras ättlingar som återvände till det gamla hemlandet, fick också sällskap av svenskar utan tidigare rötter i Estland. Sverige har varit, och är fortfarande en viktig partner till Estland i landets fortsatta utveckling och estlandssvenskarna som återvände och de nya svenskar som kom, och fortfarande kommer till Estland, har en aktiv del i landets framgångar.
I dagens Estland svarar Sverige för den i särklass största andelen av de utländska investeringarna – 2010 är andelen nära 40% med Finland som tvåa med drygt 20%. Och vad gäller handel, export och import, är Sverige en av Estlands mest intensiva partners. Antalet företag i Estland som är hel- eller delägda av svenska intressen uppgår till närmare 1.300. Detta betyder mycket för Estland, och estlandssvenskarna som återvänt samt våra dagars nya svenskar i Estland har en stor del i denna positiva utveckling.
Svenska Odlingens Vänner i Estland återuppstod 2004 och är idag en aktiv mötesplats för både estlandssvenskar och alla de svenskar som kommit till Estland sedan landets återupprättade självständighet 1991.
Källor:
EET: 17:38:49
CET: 16:38:49
Tallinn: Fair, 13 C
Stockholm: Fair, 17 C
Click for latest weather and actual time Euro calculator
EEK EUR
1 EUR = 15,6466 EEK
